Rubrik

Klicka här för att redigera underrubrik

Blogg

A Simple Man

Publicerat den

Typiskt min otur, brukar jag säga, ironiskt. Det kommer framför allt från min vän Viktor Åkerblom, som (för några år sedan nu) menade att folk gärna drar till med det uttrycket, för att förklara olika händelser i livet. Nästan som att de redan innan bestämt sig för hur det ska gå; "Typiskt min otur att jag fick ett dåligt spår på lördag" eller "Hoppas jag inte blir nervös. Jo det blev jag - typiskt min otur." Viktor menade att man istället ska försöka vända uttrycket - och livet - till något positivt, och därmed skapa ett annat tänk. Till exempel; "Nämen, prickade jag starten igen, typiskt min otur!" eller "Jag hann precis med sista bussen, typiskt min otur"!



Det finns väldigt mycket människor på jorden. Av alla sorter. Detsamma gäller den lilla klick som valt att hålla på med trav. Så: Typiskt min otur att jag lärt känna en av de bästa av dem.


Jag skulle egentligen gått någon sorts Medialinje på gymnasiet, men olika omständigheter gjorde att jag ändrade min rangordning på blanketten till travgymnasiet wången i första hand, där jag blev inkvoterad som sista man (bokstavligen), ett ämne dock för en annan blogg. Denna kommer handla om Sebastian Hedblom, en av de klasskamrater jag hade förmånen att spendera tre år (helt klart några av de bästa i mitt liv) med i Jämtland.



Människor är, som sagt, olika. Det finns alla sorter. Hedervärda, lömska, snälla, ensliga. Och emellanåt känns det som att man helst behöver ha några av de mindre hedervärda egenskaperna för att lyckas fullt i livet, åtminstone om man med det menar att synas och vara framgångsrik. Det kan vara min stadigt tilltagande ålder (31 nu, fortfarande en talang...) som för med sig denna cynism, men tyvärr känns det som att man inte når ända fram till förstaplatsen om man inte är beredd att spela åtminstone lite fult, och lura åtminstone någon här och där längs vägen.


När vi gick gymnasiet hade vi planer. Vi kunde sitta på Sebastians rum (det var renare än mitt) i evigheter och smida dessa planer, för hur vi skulle nå det som då kändes som det viktigaste i hela livet. Att ha den där stora, internationellt framgångsrika travtränarrörelsen, kombinerat med kuskande på absolut elitnivå. Det kändes då allt annat än ouppnåeligt, det fanns bara möjligheter. 

Eller förresten. Planer. Det var nog Sebastian som stod för merparten av dessa. Själv har jag alltid haft en smula svårt för att koncentrera mig, så min del i det hela var nog mer att spana ut över Alsensjön och drömma. Drömma om hur jag tog emot publiken efter olika storloppssegrar och så vidare. Men oavsett om det var planer eller drömmar hade vi i alla fall gemensamma mål. 


De var något i stil med

- Lärlingschampion vid 21

- champion på mellanbana vid 25

- rikschampion vid 30



Sebastian driver idag en mindre rörelse, på egen hand. Lite som han har gjort sedan han tog ut tränarlicens för ett gäng år sedan. Han gör ett gediget jobb med de hästar han har, och han är ärlig med vad han tror och tycker gentemot sin omvärld. Men på något sätt har det aldrig tagit fart för honom. Jag tycker det är konstigt. Rent ut sagt jävligt konstigt. Men, kanske är förklaringen inte svårare än att han är en reko kille, A Simple Man. Han lurar ingen, han är snäll mot sina hästar och rättvis mot sin personal. Och kanske måste man vara en fulare fisk om man vill nå full framgång. 


Jag hoppas verkligen inte det.


För i så fall, hur kul är det då att vara bäst? Om man inte kan se sig själv i spegeln? Jag hoppas att jag har åtminstone delvis fel i den här funderingen, och givetvis är det inte applicerbart på alla. Men tänkvärt ändå tycker jag. Det viktigaste, i min värld, är att man kan se sig själv i spegeln. Och vara stolt över den man ser.


Sebastian har mycket att vara stolt över. Dels givetvis på travbanan. Han har valt ut, tränat upp och plockat fram vinnare. Han har rättat till hästar från andra tränare, och sagt ifrån i tid med sina egna. Han var till exempel även totalfyra i rikstravet 2012, med Querida Frontline, där man stred hela vägen in. Henne har jag fått köra ett flertal gånger, och vi har även haft henne i vårt stall, på hans rekommendation, då han tyckte sig ha kört fast. Jag har faktiskt kört ett antal gånger åt Sebastian, när han vill "spetsa till ekipaget lite extra", som han säger. Rätt häftigt. På wångentiden var det han som vann 4 av 6 lopp. Det var han som, på köksstolen, visade hur man bäst gungade in en häst. Allt till ett porlande upploppsreferat. Det var han som kunde allt! Och jag, som mest var vilsen, kör lopp åt honom. Häftigt. Det är något som jag är verkligt stolt över. Det är faktiskt den känslomässiga höjdpunkten hittills i min karriär.


Hans spegelbild visar även en man som är ärlig, strävsam, rolig, intelligent och har hög arbetsmoral. Han tar hand om en, lyssnar och tar sig tid, oavsett om man är hästägare eller kusk, kund eller vän. Han är professionell, i ordets rätta bemärkelse, då han gör sitt yttersta så länge han kan, och när den gränsen är nådd är han den första som säger ifrån. Han kan vara stolt, då det han uppnått berott på honom själv och hans hårda arbete. På fair play. På att han skapat sitt eget, och inte fått fått allt på silverfat.

Han har mycket att vara stolt över. Inte minst den underbara dotter han uppfostrat. 



Själv är jag också stolt. Jag är stolt över att ha honom som en vän.

Som en bror.



Typiskt min otur

/Kim






Kategorier: Ingen

Skriv en kommentar

Hoppsan!

Oops, you forgot something.

Hoppsan!

Orden du skrev in matchar inte texten ovan. Var god försök igen.

0 kommentarer