Rubrik

Klicka här för att redigera underrubrik

Blogg

 

version:  lång / kort

Barfota - vem bryr sig?

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Jag gillar djur. Det har jag alltid gjort, ända sedan jag var liten. Minns tillexempel när jag och min, på lågstadiet likasinnade, vän Johan satt och läste faktaböcker om djur på raster, och ibland även lektioner. Helst under någon av bänkarna. Det blev liksom som en koja, och allt blev än mer spännande! Jag gillade fåglar. Stora fåglar, som flög högt! Helst skulle det också vara rovfåglar, som min favorit havsörnen. Johan gillade kungsörn, varför förstod jag aldrig. Havsörnen var ju större.
Jag var även mycket fascinerad av (stora) kattdjur. Pantrar, lejon, tigrar, pumor med flera. Riktiga rovdjur. Naturens regenter.


Det här med hästar kom betydligt senare. Mina föräldrar började på ridskola vid ca 45 års ålder (oklar bakgrundshistoria till detta) och jag blev motvilligt medsläpad i lågstadieålder några gånger, för att titta på, vad jag tyckte, tråkiga hästar. Trötta saker som luktade illa, och segade sig runt i ett kallt ridhus.


Så småningom började jag ändå intressera mig för hästarna, då i form av V75-tippande med pappa på lördagar. Vi började besöka Mantorptravet, och plötsligt var min relation till djuret hästen ett helt annat. Stora, majestätiska kämpar, fulla av energi. Och de doftar till och med gott, visade det sig...
Ponnytrav, travgymnasium, hästskötare och lärling blev vägen till jobbet som lånekusk, och numera även travtränare. Numera, lever jag och Jenny med ett flertal hästar. För det är ju verkligen så. Man lever med dem. Man är glad när de mår bra, och plågas när något inte är som det ska. Dels för att man ämnar tävla med dem, och gör allt man kan för bästa möjliga prestation, men även för att ens kompisar har lyckats göra sig illa, eller dylikt. Men framför allt, som sagt, gläds man när det går bra, och när hästarna känns riktigt fina och välmående.

Framgång på travbanan är, nästan uteslutande, resultatet av hårt arbete. Uppoffringar, såväl monetära som sociala. Noggrannhet, med foder, träningsdos, eventuella krämpor etcetera. Men kanske framför allt: åtskilliga -för det mesta alldeles underbara- timmar tillsammans med djuret hästen. Kompisen hästen. Partnern; hästen.


Filmen nedan förstärker på ett fint sätt vad jag menar. Den säger, precis som djungelordspråket påpekar, mer än tusen ord.


 

https://vimeo.com/115307566        (Tyvärr är jag allt för oteknisk för att få hit klippet, men det är värt att kicka på länken.)



Därför känns det, i mina ögon, rent ut sagt löjligt med hysteri om vagnar eller huvudlag inför start. Det finns så mycket mer under ytan i vår sport.

Så väldigt mycket mer.


/Kim




Fighterhjälpen

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Man matas, nästan konstant, med buskap angående det mesta. I olika medier. TV, radio och dylikt i viss mån, men framför allt i de "sociala". Alla har plötsligt en åsikt, och verkar känna ett översvallande behov att inte bara dela med sig av dessa, utan nästintill förlöjliga de som har en annan. Ett hårt klimat. Hårt, eftersom man inte behöver ta ansvar för vad man säger, tycks det. Så fort människor sipper se varandra i ögonen verkar det som att kaxigheten ökar med ett antal promille...
Man ska rösta rätt, äta rätt, klä sig rätt, gilla rätt saker på facebook, retweeta rätt saker på twitter mm. Olika galor och insamlingar avlöser varandra, och däremellan reklam för olika "hjälporganisationer", som skor sig mer eller mindre på donationerna. Och ve den som inte skänker pengar till alltsammans, i alla fall de som finns kvar efter beskattning.


Jag har tur. Jag har inga pengar kvar att skänka, så jag "kommer undan"...


Så har jag tänkt. Men: ramlade idag över ett härligt koncept, nämligen http://fighterhjalpen.se som är en ideell organisation som arbetar sedan ett par år för att samla in pengar till Barncancerfonden samt Min stora dag, och har hittills bidragit med närmare en miljon kronor. En insamling för alla de som inte haft turen att ha hälsan. 

Men jag tror faktiskt att det var detta citat av initiativtagaren Mikael Spreitz som fick mig att bestämma mig:


Vad är det som motiverar dig i arbetet med Fighterhjälpen? 
Mina barn, jag vill att de med stolthet ska kunna säga att jag var deras pappa.


Så jag kommer med stolthet att bära deras armband i sommar, när vi kör kortärmade härliga travtävlingar landet runt.


Men innan dess ska jag heja på Jenny som rider på Axevalla, och sedan gå ut till våra härliga hästar och njuta.


Var hård mot de hårda!


/Kim


Ruggig harmoni

Publicerat den Comments kommentarer (0)

God fortsättning!



Hoppas ni haft en lika fröjdefull jul som jag, Storm, och de andra ombord på Kim Eriksson Racing-skutan. Nu är ju dessutom den - av vissa - efterlängtade snön här, och med den alla dess för- och nackdelar. Det känns som att såväl de positiva som negativa sakerna med ett hästliv blir förstärkta i sådant här väder, med allt ifrån frusna vattenslangar och broddskor till underbara, tysta, rena vinterturer i skogen.



Just en sådan var jag ute på idag. Helt magiskt härligt. Hästen var Storm Forever, vilket alltid är angenämt. Tiden var eftermiddag, från tidig till sen... Då han ska starta i övermorgon var det några lugna intervaller på schemat, men känslan var så alldeles extra, att jag fick lägga band på mig själv för att inte köra för många. Jag ville helt enkelt inte sluta!

Vit, ren, snö. I en tyst skog. Klar himmel, som av vintereftermiddagen färgats i det närmaste gul, av den starka, lågt stående solen. Rådjur vid skogsbrynet. En, minst lika harmonisk som jag, häst mellan skalmarna. Kall, krispig luft omkring oss. Frost i hans nos. Varm, ångande svett från hans stora starka kropp.

Det är sådana här dagar som man vet i hjärtat att man gjort helt rätt yrkesval.



Som om inte det vore nog, skrittar man sedan ner till rakbanan. Där sätter ens kompis upp svansen. Rakt upp, som en stolt vimpel. Och bara trycker iväg, i ren glädje, över det snömoddiga underlaget.


Vad jag tror om hans möjligheter på Kalmartravet på måndag?

Vad tror ni..?


Var hård mot de hårda


/Kim



Kommande starter

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Helgen som passerat var av det trevligare slaget. Många styrningar, kombinerat med mycket social samvaro, det vill säga två av livets godaste kryddor! Några (alla kunde dessvärre inte närvara) av våra hästägare var på besök i stallet, och berikade vår dag med harmoni och skratt, och sina hästar med morötter. När glöggen där var urdrucken intogs julbord på restaurangen. Både jag och Jenny jobbade tyvärr ute i regnrusket och kunde inte närvara vid maten själva, så det får vi ta vid nästa träff! Kanske kan det bli anledning att fira redan inom kort, då Motalaodds HB:s ädle Storm Forever debuterar för oss imorgon tisdag. Sundbyholmstravet är skådeplatsen, innerspår över 1640 meter med voltstart är förutsättningarna.



Storm, som gick 20/1600 i jobb förra veckan i "dödens" (som synes på bilden ovan) och kändes fin, har varit i vår vård i en dryg månad. En vacker häst, som verkar veta att han gjort det bra under sin gedigna tävlinskarriär, då han på äldre herrars sätt är bestämd, korrekt och gillar sina rutiner. Känslan är att han kommer få en bra vinter och vår, och vi hoppas att vår lågpulsade gentleman inleder på bästa sätt imorgon. Vågar vi hoppas på en blänkare i sporten efter tionyheterna?


På onsdag är det sedan återigen dags för vår nervsvage stridsvagn Emil Run att äntra ovalen, denna gång på Solvalla. Loppet är tyvärr lagt utanför V86, något jag tycker är mycket synd, då Emil tycks högst revanschtörstande efter det förra debaclet på Åby, där han galopperade bort en trolig vinst, och reparerade storstilat till ett femtepris. Han tjänar duktiga pengar varje gång, men om spårlottningen (denna gång 12/2640a) eller turen är det minsta på hans sida så sitter han där.

Vi siktar på att ta dem på råstyrka.


Var hård mot de hårda


/Kim


Morgondagens V75 på Mantorp

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Hemma efter turné i travets tecken, sitter jag sent om sider och varvar ner med lite kantarellsoppa.

Imorgon är det trav, närmare bestämt V75, på hemmaplan. Jag kör 5 hästar, varav 1 inom rikstoton, Nämligen Marcus Savins Global Office. En stark sak som säkert passar bra över aktuell stayerdistans. Apropå Marcus: Han måste vara en avde mest nytänkande killarna i sporten. Har spelat in reklamsnuttar för sin rörelse. Har du inte sett dem än, kolla in det här:


https://www.youtube.com/watch?v=lmZjadrxYqo&sns=tw


eller det här:


https://www.youtube.com/watch?v=8_djPSNJQWo


Ruggigt läckra klipp!

Nu är jag i alla fall inspirerad, hoppas ni känner samma sak. God Natt!


/Kim



Ledningen är guld värd

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Jag älskar att köra i spets. Där har jag kontroll, där är det jag som styr villkoren.
Rent prestationsmässigt för en kusk är det kanske, tvärt emot vad många tror, något av det mest invecklade man kan ta sig för, åminstone såvida man inte har en helt överlägsen häst.
Det gäller att, först och främst, pricka starten. Antingen i voltstart, vilket är en uppenbar konst, eller för den delen bakom bilen, där det också gäller att tajma och pricka perfekt. Att gasa i exakt rätt ögonblick, en tiondels sekund innan bilen gör det.
Har du kommit så här långt, och sitter i pole position in i första sväng, vill du (oftast) lugna ner tempot och köra så långsamt du kommer undan med. Men ej så långsamt att du bjuder in konkurrenterna förstås. Mardrömmen är ju att ta upp in i första sväng (farligt drag över huvudtaget, då många hästar när man laddat från start kan bli rulliga in i kurvan), och få någon över sig direkt. Förutsatt förstås, att du inte tänker släppa lednigen, måste du då lägga en speed till. Sedan vill du förstås försöka "fuska" bort ännu mer upp till varvning, och då kan du vara säker på att någon avancerar fram utvändigt om dig, och du måste höja tempot igen för att inte bli överrumplad. Sedan skruvas tempot gärna upp ytterligare 700 kvar, när de obligatoriska attackerna kommer, och då är det långt hem...


Alltså är det oftast bättre att hålla ett någorlunda högt tempo på egen hand, för att eliminera mjölksyregivande speeder.


Det finns förstås andra aspekter också, som att hålla koll på hästen (hästarna) i rygg, och hur mycket krafter de kan tänkas ha kvar. Värsta motståndarna, var de sitter och hur man kör loppet för att missgynna dem så mycket som möjligt. Och så vidare. Och allt det här hänger givetvis på att du måste sitta bakom en så pass vältränad häst, att det är någon idé att fokusera även på de här bitarna.


Men, som jag var inne på i inledningen, älskar jag det här. När det är jag som dikterar villkoren. När det är på mig det hänger. Jag känner mig aldrig så levande, eller är så vaken och alert, som när det är skarpt läge.




Var hård mot de hårda


/Kim


Tandläkare/kuskchampion

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Häromdagen hade vi besök av en hästtandläkare. Faktiskt den bästa jag stött på. En Irländare vid namn John O'Hanlon, som började sin yrkesbana som irländsk bonde, för att sedemera flytta till Tyskland och börja arbeta som hästskötare. Där fick han snabbt börja köra lopp, något som han med sin medfödda hästkänsla gjorde med bravur. Faktiskt var han så duktig på detta att han ett år blev kuskchampion i Tyskland (!) och fick (som irländare) representera Tyskland i Kusk-EM!



Efter hand blev John dock mer intresserad av hästarnas munnar, och några år senare, när jag jobbade på Kalmartravet, dök han upp där för att hjälpa hästar hos Klaus Kern. Han kikade även på ett par av mina, och visade så stor kompetens såväl som hästkänsla, att det för mig nu när vi har ett eget stall var givet att kontakta John för hjälp och konsultation.


Han är som sagt en högst kompetent tandläkare, men det jag tror skiljer honom mest från (de flesta av) sina kollegor är den enorma hästkänslan. Hästarna tycker om honom (människor med), och han klarar enkelt av sina uppgifter med hjälp av ömma ord och klappar, istället för droger, som annars brukligt är.

Vi är stolta över att John O'Hanlon är en kugge i vårt maskineri!


/Kim

örebro ikväll

Publicerat den Comments kommentarer (1)

Den första snön föll inatt över Mantorp. Jag hatar snö (och vinter). Emil Run däremot, han har nog längtat som bara den efter det vita pudret, eftersom vintern, med allt den medför, brukar sålla agnarna från vetet i allmänhet, och kanske särskilt i travlopp. De veka (konkurrenterna) har en tendens att springa betydligt långsammare till slut så fort man vridit tillbaks klockan, medans de hårda (Emil Run) tackar och tar emot, och oförtrutet dundrar på, ända in i kaklet.


Det, och det faktum att Emil tränat starkt, är de positiva faktorerna inför kvällens start. Det negativa är att han hävdar sig bäst över lång distans (ikväll är det 2100a) och spåret, spår ett. Bra för de flesta, men har man en slugger vill man gå på knockout, helst i första ronden, och Emmil öppnar normalt sett som ett tröskverk. Emellertid har han vad jag kommer ihåg suttit fast två gånger i sin karriär, så blir det så i afton tar vi det som män. Kommer vi däremot ut i tid lär vi syna.


Kör även en debutant i lopp 1 vid namn Acceleration, som enligt uppgift gått 17/2000 och väl därmed torde räknas med god chans från innerspåret.

I lopp 7 är killen på bilden nedan tillbaks. Hästen som var en av mina bästa kompisar för fem år sedan, som bara jag fick köra i träning så länge vi var på samma ställe (tänk vad tiden går!) har ett smaskigt läge med springspår och springband, något som jag är övertygad om att vi även ikväll kommer förvalta till något bra. Jag känner mig laddad inför ikväll! På oss biter ingen kyla.


No Hurry. Den lätt missförstådda killen som jag kunde relatera till 2009, när han dök upp hos min dåvarande arbetsgivare Hellstedt. Han var lite vresig till en början, men allt han ville var att tävla! Precis som jag. Den häftigaste segern, som jag fortfarande har sparad på DVD, var när vi på Åby tryckte och tryckte på en Lutfi Kolgjini som hade bestämt sig för att köra i spets. Efter ett varv var vi förbi. No Hurry fick nog en lika stor kick av det som jag, för när mjölksyran borde satt in i sista sväng, fick jag ett härligt svar i tömmana och han gick undan till säker seger före en armada av Svanstedt-hästar. Gissa om jag sträckte på mig lite extra å våra vägnar när jag sedan gick in i omklädningsrummet förbi "Ludde"...


Var hård mot de hårda

/Kim

Inspiration

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Gunde Svan är en av de mest (här tänkte jag länge för att hitta rätt ord, lyckades tyvärr inte riktigt) intressanta och uppiggande personer jag vet, åminstone verkar det så av TV-bilden att döma. Alltid fart under hovarna, ett lurigt leende och en räv bakom örat. Lägg därtill en stor portion humor, och vad som kanske tilltalar mig allra mest, en fruktansvärd vinnarskalle. Han bestämde sig tidigt för att bli bäst på skidor, vilket han också blev.



De flesta har säkert hört många av historierna om den mytomspunne dalmasen. Som när han konstaterade att det inte räckte som träningsform att springa, utan slängde på sig gummistövlar och kutade en mil rätt ut i en myr. Skavsår upptäcktes, men då hade han ju tillbakavägen kvar...

Eller den när han dagen innan skid-VM i Seefeld -85 satte griller, minst sagt, i huvudet på konkurrenterna genom att staka förbi dem i träning med enbart en lång stav. Han fick upp en ryslig fart tack vare hävstångseffekten, och jag törs lova att de flesta av de andra vältränade herrarna inte sov särskilt gott den natten. Gunde vann givetvis, med 25 sekunder. Och två stavar. Men snacka om mentalt försprång...



Vinnarskallen, som sagt. Jag skrattade gott åt ett klipp ur "Berg flyttar in" där Gunde tävlar i vem som kan duscha snabbast. Jag vill minnas att han landade runt minuten, inklusive av- och påklädning, schamponering samt kamning. En tid som troligtvis endast hans look-alike Sebastian Hedblom matchar! För som vi vet: Allt är en tävling!


Sebastian?


Gunde?


Häromsistens, i sitt program "I huvudet på Gunde Svan", gästades Gunde dock av en än större inspirationskälla, nämligen Anders Olsson. Anders, hjulbent (handikappad vägrar han kalla sig) simmare och extraordinär vinnarskalle, berättar i programmet (som du kan se här, http://www.tv4play.se/program/i-huvudet-p%C3%A5-gunde-svan?video_id=2998332) lite om det jag hade förmånen att lyssna till live på Solvalla för något år sedan, då Travtränarnas Riksförbund hade möte, och bjudit in Anders för att tala.

Och talade, det gjorde han. Öppenhjärtligt, humoristiskt och gripande, om sin uppväxt som idrottande kille, om ryggproblem som läkare försökte rätta till med enkla metoder, men misslyckades, gång efter gång, och till slut istället förlamade honom från midjan och ner. Om ett morfinberoende, om bitterhet och missnöje med livet.

Anders vände det här. Vid 37 års ålder bestämde han sig för att det fick vara nog, efter sju års sängliggande. Ett drygt halvår av rent helvete tog det innan morfinberoendet besegrats. Efter det har han, med ett liknande motto och tänk som Gunde har, ingenting är omöjligt, tagit 37 SM-guld, 5 VM-guld och 3 Paralympicsguld i simning. Och det efter att ha börjat träna som 37-åring, som sagt. Han har simmat ett antal Vansbrosim, simmat den "omöjliga" sträckan från Alcatraz till fastlandet, kört Ironmantävlingar...

"Men Anders, Cykling! Hur fixar man det om man inte kan använda benen?

Jo, då använder man en armcykel och trampar med armarna.

 

Löpningen då – du kan väl inte springa?

Svaret är enkelt: Rullstol.

 

Blir det inte jobbigt att utföra alla moment med hjälp av armarna?

Mitt svar blir en motfråga: Gissa!"

Saxat från Järnmannens hemsida.


Anders Olssons historia är alldeles för lång och krokig för att egentligen berättas här, men jag kan verkligen rekommendera att klicka på länken ovan. Lägg en timme av ditt liv på att lyssna till hans historia, och jag lovar att dina egna problem helt plötsligt känns nästan lyxiga.


När allt kommer omkring; vad är väl en startgalopp, en regnig geggig träningsdag eller tidiga morgnar?


Var hård mot de hårda

/Kim

 

 

A rolling stone

Publicerat den Comments kommentarer (0)

För ett par månader sedan, närmare bestämt 1 Augusti, flyttade jag och Jenny från lägenhet i Norrköping till gård i Mantorp. Och som vanligt, när dörrar stängs (latte, skräddarsydda skjortor, kemtvätt runt hörnet m.m) öppnas andra (träna egna hästar, grilla i trädgården osv).


Jag har väl egentligen, under hela min tid som hästskötare och lärling, tänkt, nej bestämt mig för, att jag så småningom ska bli travtränare. Därför har jag sett till att arbeta under och med några av de bästa i världen inom detta gebit. Och när jag känt att det varit dags för att ta in nya intryck har jag gjort det, och alltså flyttat vidare. Ibland har jag tänkt att det kanske varit en smula otaktiskt. Att jag om jag varit kvar längre än ett år på något ställe kunnat stiga i graderna inom det företaget, och skaffa mig ett namn på det sättet.
Emellertid tror jag att detta långsiktigt har varit nyttigt för mig. A rolling stone gathers no moss - eller På rullande stenar växer ingen mossa. Jag har dels fått uppleva massor av olika saker och växt som person, dels har jag samlat på mig väldigt mycket nya intryck och kunskap, vilket alltsammans kommer ge mig ett försprång som travtränare gentemot de som bara gått i kölvattnet på någon hela livet.


Efter ett par år där jag endast livnärt mig som kusk, eller s.k Catchdriver, har nu tiden kommit för att ta steget fullt ut och visa vad jag går för även som travtränare. Vårt nya ställe, som ligger blott en välplacerad järnsjua från Mantorptravets vinnarcirkel, ger mig och Jenny alla förutsättningar att lyckas med det många av oss drömmer om, att ta fram duktiga, snabba, starka, välmående hästar. Träningsmöjligheterna är mycket goda, och det faktum att hästarna praktiskt taget går och botaniserar i vår egen trädgård om dagarna gör att harmonin blir stor, såväl hos oss som dem.


Då jag tidigare enbart jobbat som lånekusk har jag inte sett någon anledning att hålla mig med hemsida, men nu känns alltså tiden mogen. Jag hoppas detta ska fungera som ett bra verktyg för kommunikation med både nya och befintliga hästägare, samt tilltala Er andra som är nyfikna på vår vardag med hästarna - i såväl regnruskig rakbaneträning som firandet av kommande segrar!


Än en gång - varmt välkommen till vår hemsida! Hoppas den tilltalar Er.


Rolling Stones - Doom and Gloom http://www.youtube.com/watch?v=AeTfQw1dIx0

 
Var hård mot de hårda,

/Kim


Rss_feed