Rubrik

Klicka här för att redigera underrubrik

Blogg

 

version:  lång / kort

VM & SM

Publicerat den Comments kommentarer (24)

De senaste veckorna har varit omtumlande. Jag åkte till exempel i backen under Axevallas kvällstävlingar förrförra lördagen. Senare under kvällen vann jag "uppsamlingsloppet" med Skyhigh, vilket tillika var min 100e seger för året. Förstapriset blygsamma 10k, vilket dock kändes sekundärt. Efter hemresa i snöslask (!) med hästbil, lite sårtvätt och ett par timmars sömn hade jag förmånen att få åka till Tyskland från Arlanda. Där skulle jag köra Star Advisor Joli i Hamburg Cup, något som såg minst sagt tilltalande ut på förhand. Dessvärre valde jag att köra mot fel häst i sista sväng, och förlusten blev ett faktum. Jag tar fortfarande förluster på ett klart dåligt sätt, men har (med rutinen...) som tur är åtmistone blivit bättre på att fokusera på nästa uppgift. Den kom i det här fallet 20 minuter senare, då jag fick hoppa in bakom Diamanten i Tysklands största internationella race, Grosser Preis von Deutschland. Diamanten var huvudet högre än sina kullkamrater och dominerade loppet på 1.12,0.


Jag valde sedan att bara njuta av uppståndelsen kring denna -min hittills största- seger, vilket gjorde att jag missade flyget hem... Det var det dock värt, alla dagar i veckan! Och - om man inte njuter av frukten är det ju ingen idé att klättra upp i trädet.


Ett par dagar senare åkte jag och Jenny till USA, då jag hade äran att deltaga i Yonkers International Trot, eller VM-loppet som det kallas i Sverige. Det slutade med ett tredjepris, och minnen för livet. Oerhört tacksamt att få chansen bakom en sådan hederskille som Oasis Bi, som aldrig gör ett dåligt jobb. Häftigt också att vara den sista dominobrickan i en sån satsning, med tanke på hur oerhört mycket tid, pengar och engagemang som ligger bakom från allt ifrån tränare Pettersson, ägare Svärd, skötare Lundin med flera. 




Vi blev även oerhört väl omhändertagna av arrangörerna. Bland annat inleddes vår vistelse med en fantastisk båttur runt Manhattan, badande i kvällssol och champagne... Jag hoppas innerligt att man fortsatt har möjlighet att köra det här loppet, och att jag får komma tillbaka.


Mest imponerar dock min sambo på mig. Hon rider, som bekant, monté. Hon sliter på, och utan att vanligen få synas i större sammanhang så kvalificerade hon sig återigen för Montéryttar-SM i år, det vill säga ligger på topp 10 i landet. Detta är hennes passion, och SM var förstås årets stora mål.

Ändå var det för henne självklart att, när hennes SM nu krockade med mitt VM, stötta mig och följa med till New York. Något jag verkligen värdesätter, då jag varken hade kunnat prestera lika bra, eller haft lika magiskt trevligt, utan henne.




Var hård mot de hårda

/Kim

På Topplistan

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Jag har en vän som gillar statistik. Själv tycker jag att det ofta är missvisande. Jag är, tror jag, mer av en känslomänniska. Men det är klart, känslan är ju god när jag nu sitter i passagerarsätet och klickar runt på Travsport.se och dess topplistor. Jag är alltjämt topp 30 i landet, vilket får anses vara bra, såklart. Jag skulle vilja vara högre upp, ännu självklarare. Men det känns som att jag är på rätt väg. Att jag kör fler bra hästar nu, och åt större, mer etablerade tränare, än förut. Så det är väl bara att "kämpa på", som det så käckt heter. 


Några som får kämpa är Montéryttarna. Jag kan tycka att det känns segt ibland när jag kör långt för att tävla med en enstaka häst, men inser givetvis att det är just det "kämpandet" handlar om. Lyckas jag med den enstaka hästen är oddsen goda för att jag kör fler nästa gång. Så är ju dock inte fallet för ryttarna. Oavsett hur bra det går idag, rider de ändå inte fler än en imorgon. 

Därför är det med förvånade och imponerade ögon jag klickar fram topplistan över Mantorps segerrikaste i år:



Tre montétjejer bland de 10 främsta, snyggt! Och häftigast av allt; Jenny slår alla på fingrarna utom mig. Precis som det ska vara, alltså... 


En ruggigt stark bedrift enligt min mening. Just med tanke på att det handlar om något enstaka lopp åt gången. Inte konstigt att hon har chans på SM-titeln på lördag!

Heja Jenny!


Var hård mot de hårda

/Kim

Champion!

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Sitter höger fram med Jenny vid rodret, på väg hem från Karlshamnstravet. Vi har varit där i dagarna två och tävlat, och precis som i fjol lyckades jag vinna flest lopp under meetinget, och blev champion! Hur kul som helst! Det är klart att turen spelar en större roll när det handlar om två tävlingsdagar än på de banor där det tävlas mer, men lopp är aldrig lätt att vinna, har vi hunnit lära oss. 





Därför är jag otroligt stolt över att ha bärgat min andra titel på Karlshamn, och min fjärde totalt.


I år stod bland annat Torbjörn Jansson för motståndet. Vi konstaterade tillsammans, i ett baksäte på en minibuss längs en skumpig väg strax norr om Niemisel, att han vunnit drygt 4300 lopp. Och att jag snart kört 3800...

Sådant gör såklart känslan än häftigare!



Var hård mot de hårda...

;)

/Kim

Jag är stolt

Publicerat den Comments kommentarer (1)

Jag är just nu en väldigt stolt sambo. 

Jenny vann lopp på Åbytravet precis, med Catrin Fajerssons Sorridere. Snyggt, prydligt och perfekt i alla moment. Clean.

Men det är inget ovanligt. Jenny rider så gott som alltid riktigt bra. Lika varm och härlig som hon är att umgås med, lika kylig är hon i loppen. Hon har en kyla som jag kan vara riktigt avundsjuk på; jag sitter ofta (även denna gång...) och förivrar mig vid datorn som staketryttare, och tycker att det är dags att ge sig in i leken. Men som tur är så är rider inte jag, utan Jenny, och hon sätter in stöten i precis rätt tid för att både få ut maximal placering, och för att hästen ska kunna bibehålla spänsten hela vägen in i mål. Tur för mig att hon lämnat in sin körlicens...


Jag tror dock att Jenny gladdes minst lika mycket åt en annan sak idag; det var nämligen sista dagen på hennes tvååriga utbildning vid UPH (Utbildningscentrum för Professionell Hästvård), och hon kan nu titulera sig Equiopat. 

Hon har även i denna gren talang utöver det vanliga, och förmågor som jag avundas. Trots sin låga ålder har hon mycket rutin, och detta i kombination med en särdeles god känsla för hästen och dess fysionomi gör henne till en felsökare och behandlare av rang. 


Jag tror hon har en mycket ljus framtid inom båda dessa grenar.


Sa jag att jag är stolt?

/Kim



Musjägaren

Publicerat den Comments kommentarer (0)

https://m.facebook.com/590121871091034/photos/a.617020131734541.1073741829.590121871091034/663136730456214/?type=3&source=48" target="_blank">http://https://m.facebook.com/590121871091034/photos/a.617020131734541.1073741829.590121871091034/663136730456214/?type=3&source=48


Tyvärr är jag inget tekniksnille (längre), så jag vet inte varför det ligger dubbla länkar där uppe. Det finns dock inget på den övre; det är den undre som gäller. 

Där hittar man en bild på Eriksson Racings kanske mest värdefulla medarbetare; musjägaren. Han har bott hos oss i ett drygt halvår, och hållt musarna i skräckvälde sedan dess. För att han ska se än mer rå ut, och helt enkelt kunna visa upp sin vältränade strandkropp, fick han frisera sig härom sistens. 

Salongen där han genomgick sin behandling har en omröstning där månadens kund utses. Ludde, som vår lejonhanne heter, ligger nära denna utmärkelse. Men han behöver ditt stöd! För att ska kunna visa upp sig för Linköpings tacksamma invånare under April, gå in (på den undre länken) och gilla bilden!


Allt är en tävling

/Kim

A Simple Man

Publicerat den Comments kommentarer (1)

Typiskt min otur, brukar jag säga, ironiskt. Det kommer framför allt från min vän Viktor Åkerblom, som (för några år sedan nu) menade att folk gärna drar till med det uttrycket, för att förklara olika händelser i livet. Nästan som att de redan innan bestämt sig för hur det ska gå; "Typiskt min otur att jag fick ett dåligt spår på lördag" eller "Hoppas jag inte blir nervös. Jo det blev jag - typiskt min otur." Viktor menade att man istället ska försöka vända uttrycket - och livet - till något positivt, och därmed skapa ett annat tänk. Till exempel; "Nämen, prickade jag starten igen, typiskt min otur!" eller "Jag hann precis med sista bussen, typiskt min otur"!



Det finns väldigt mycket människor på jorden. Av alla sorter. Detsamma gäller den lilla klick som valt att hålla på med trav. Så: Typiskt min otur att jag lärt känna en av de bästa av dem.


Jag skulle egentligen gått någon sorts Medialinje på gymnasiet, men olika omständigheter gjorde att jag ändrade min rangordning på blanketten till travgymnasiet wången i första hand, där jag blev inkvoterad som sista man (bokstavligen), ett ämne dock för en annan blogg. Denna kommer handla om Sebastian Hedblom, en av de klasskamrater jag hade förmånen att spendera tre år (helt klart några av de bästa i mitt liv) med i Jämtland.



Människor är, som sagt, olika. Det finns alla sorter. Hedervärda, lömska, snälla, ensliga. Och emellanåt känns det som att man helst behöver ha några av de mindre hedervärda egenskaperna för att lyckas fullt i livet, åtminstone om man med det menar att synas och vara framgångsrik. Det kan vara min stadigt tilltagande ålder (31 nu, fortfarande en talang...) som för med sig denna cynism, men tyvärr känns det som att man inte når ända fram till förstaplatsen om man inte är beredd att spela åtminstone lite fult, och lura åtminstone någon här och där längs vägen.


När vi gick gymnasiet hade vi planer. Vi kunde sitta på Sebastians rum (det var renare än mitt) i evigheter och smida dessa planer, för hur vi skulle nå det som då kändes som det viktigaste i hela livet. Att ha den där stora, internationellt framgångsrika travtränarrörelsen, kombinerat med kuskande på absolut elitnivå. Det kändes då allt annat än ouppnåeligt, det fanns bara möjligheter. 

Eller förresten. Planer. Det var nog Sebastian som stod för merparten av dessa. Själv har jag alltid haft en smula svårt för att koncentrera mig, så min del i det hela var nog mer att spana ut över Alsensjön och drömma. Drömma om hur jag tog emot publiken efter olika storloppssegrar och så vidare. Men oavsett om det var planer eller drömmar hade vi i alla fall gemensamma mål. 


De var något i stil med

- Lärlingschampion vid 21

- champion på mellanbana vid 25

- rikschampion vid 30



Sebastian driver idag en mindre rörelse, på egen hand. Lite som han har gjort sedan han tog ut tränarlicens för ett gäng år sedan. Han gör ett gediget jobb med de hästar han har, och han är ärlig med vad han tror och tycker gentemot sin omvärld. Men på något sätt har det aldrig tagit fart för honom. Jag tycker det är konstigt. Rent ut sagt jävligt konstigt. Men, kanske är förklaringen inte svårare än att han är en reko kille, A Simple Man. Han lurar ingen, han är snäll mot sina hästar och rättvis mot sin personal. Och kanske måste man vara en fulare fisk om man vill nå full framgång. 


Jag hoppas verkligen inte det.


För i så fall, hur kul är det då att vara bäst? Om man inte kan se sig själv i spegeln? Jag hoppas att jag har åtminstone delvis fel i den här funderingen, och givetvis är det inte applicerbart på alla. Men tänkvärt ändå tycker jag. Det viktigaste, i min värld, är att man kan se sig själv i spegeln. Och vara stolt över den man ser.


Sebastian har mycket att vara stolt över. Dels givetvis på travbanan. Han har valt ut, tränat upp och plockat fram vinnare. Han har rättat till hästar från andra tränare, och sagt ifrån i tid med sina egna. Han var till exempel även totalfyra i rikstravet 2012, med Querida Frontline, där man stred hela vägen in. Henne har jag fått köra ett flertal gånger, och vi har även haft henne i vårt stall, på hans rekommendation, då han tyckte sig ha kört fast. Jag har faktiskt kört ett antal gånger åt Sebastian, när han vill "spetsa till ekipaget lite extra", som han säger. Rätt häftigt. På wångentiden var det han som vann 4 av 6 lopp. Det var han som, på köksstolen, visade hur man bäst gungade in en häst. Allt till ett porlande upploppsreferat. Det var han som kunde allt! Och jag, som mest var vilsen, kör lopp åt honom. Häftigt. Det är något som jag är verkligt stolt över. Det är faktiskt den känslomässiga höjdpunkten hittills i min karriär.


Hans spegelbild visar även en man som är ärlig, strävsam, rolig, intelligent och har hög arbetsmoral. Han tar hand om en, lyssnar och tar sig tid, oavsett om man är hästägare eller kusk, kund eller vän. Han är professionell, i ordets rätta bemärkelse, då han gör sitt yttersta så länge han kan, och när den gränsen är nådd är han den första som säger ifrån. Han kan vara stolt, då det han uppnått berott på honom själv och hans hårda arbete. På fair play. På att han skapat sitt eget, och inte fått fått allt på silverfat.

Han har mycket att vara stolt över. Inte minst den underbara dotter han uppfostrat. 



Själv är jag också stolt. Jag är stolt över att ha honom som en vän.

Som en bror.



Typiskt min otur

/Kim






Bäst i världen

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Pang! Där satt den. Näsan före, rätt ner i snön. Fjädrarna i vädret.

Och jag, jag kunde inte tro det. Bäst i världen. Jag hade gjort det. Vilken känsla... Det som hade känts som en utopi för bara en kort stund sedan hade plötsligt blivit verklighet. Det var den 1 Januari 2016, klockan 00.05. Jag hade precis slagit "Lindesbergs starke man" i badminton, med siffrorna 11-9. Det hade varit en tät match, inget snack om den saken, men segraren var rättvis. Jag var den bättre spelaren, och nu var jag också först i världen med badmintonseger under det unga, men nya, året. Det blir inte mycket större! Med detta i ryggen kunde det nya året bli precis hur bra som helst.


Det har också fortsatt bra, även om det såklart är svårt att trumfa en sån grej. Men jag har hunnit vinna 9 lopp hittills i år, och hoppas passera 500k inkört ikväll på Kalmar. Goa siffror! Jag gläds för min egen skull.


Förra året avslutades ju som bekant i både dur och moll, V75-seger med konstigt efterspel. Man har kontaktat mig ifrån Aftonbladet och bett om ursäkt för det inträffade; både den korkade rubriksättningen och att jag ej tilläts ge min syn på saken.

Livet handlar inte om andra chanser i min mening, tvärtom. Men jag bjuder på en sådan den här gången, och häver min korta bojkott av tidningen.


Till sist: ruggigt kul med unghästar. Vi har två stycken, och det är inte sällan höjdpunkten på min dag när jag får åka ut med dem. De är båda två trevliga skötsamma (numera) individer, och rör sig mysigt. Det växlar vem av dem som är bäst för dagen, och därmed vem som tillika är min favorit... Lustigt hur det där hänger ihop! Men hur som helst är det skoj att få följa med på deras "resa" (mest uttjatade uttrycket 2015?) från små lurviga vildbasare till de entertainers vi hoppas de ska utvecklas till.


Var hård mot de hårda! /Kim

Ett utagerat sabotage

Publicerat den Comments kommentarer (1)

Många har åsikter om mycket, även i vår sport. Det skriks om det mesta, med den gemensamma nämnaren att allt verkar ha en avgörande betydelse för travsportens fortlevnad. Oavsett om det är eventuella förbud för jänkarvagn i voltstart (f.ö. löjligt), ST:s eller ATG:s ledning, fördelning av prispengar, eller något annat. 

En punkt som jag tycker känns allvarligare än de flesta läste jag om i travronden i morse. Nämligen dopinghistorien angående Willes Ametist, med tränare Tobias Modig. Jag har inte ägnat detta något större intresse/tankeverksamhet innan, men konstaterade att Modig frikänns, till och med från det annars strikta tränaransvaret. Detta på grund av att man kunna bevisa att han utsatts för sabotage, och av vem. Slutet gott då, tänker man. Rätt bov bakom lås och bom. 

Men: "Det blir inget följdagerande mot den person som utpekats som sabotör. -Nej. Vi betraktar det här som utagerat nu, säger Göran Wahlman."

Va?! Detta, om något, är väl ett ypperligt tillfälle att statuera exempel? Får man alltså bete sig hur som helst? Utan konsekvens? 

Ryktet säger att vederbörande till och med har tävlingslicens. Stämmer detta är det oerhört beklämmande. Och vi har, på riktigt, stora problem inom Svensk Travsport.


/Kim

Anna och Anna

Publicerat den Comments kommentarer (0)

Optimism är fräscht. Särskilt när det finns fog för det. Så var fallet med Anna, som hemförde det sista V75-loppet 2015.


Anna över målgång


Som jag hoppades tog hon sig enkelt till ledning, men svarade ändå för en stark prestation då hon dels behövde rassla på litegrann första 500 för att övertyga våra konkurrenter om att vi skulle få sitta kvar där, samt fick en punktering i sista sväng. Ändå stack hon undan på relativt pigga ben. Väldigt kul för mig, men jag misstänker att känslan var ännu häftigare för tränare Anna Lindhe-Karlsson med make Hasse, vilka även äger och har fött upp (och döpt...) fina Anna! 


Hasse, Anna, Anna och undertecknad. Känns som att champagnekorken flög all världens väg på nyår!


Emellanåt, när man får prova en häst känner man att det finns något mer under ytan än vad som visas för dagen. Så var fallet med Anna. När jag körde henne på Vaggeryd i september förra året (och var sexa på 19-tid) sa jag att det här kändes som en häst med utveckling i sig, och att jag trodde vi skulle komma att få riktigt kul med henne. Hon var då lite vinglig och försiktig, men har för varje lopp utvecklats till en fullfjädrad tävlingshäst! Eller vad kallar man annars en V75-vinnare? 

Det känns härligt att haft rätt i det här fallet. Dock ännu härligare att kretsen runt Anna varit mig lojal, och använt mig som kusk i den mån jag kunnat köra. All heder. Tack! 

Nästa uppgift för Anna är nu på lördag, i klass 1, där spår 1 bakom bilen smakar fågel. Vågar man hoppas på en upprepning..? En sak är fortfarande säker: när man skrittar ut med henne känner man sig alltid som en vinnare!


Apropå punkteringssituationen i sista sväng, förresten. En olycklig manöver för både mig (som fick punka) och bakomvarande ekipage som fick galopp. Detta berodde helt enkelt på att hästen trampade upp i min vagn, och alltså framför allt i hjulet. Då jag inte ville ha en häst i knät duckade jag undan, och höjde armen för att hindra detta. 

Skallertidningen Aftonbladet tyckte emellertid att det såg ut som om jag "knockade hästen till galopp". Detta trots tydliga bilder på incidenten, samt klargörande av TV:s experter. Undertecknad blev ej tillfrågad, eller uppringd. Men det kanske var lika bra. För som Stenmark sa; "det går ju inte att förklara för någon som inte begriper." 

Vad mig anbelangar behöver de inte ringa i fortsättningen heller, i andra ärenden. Att peka ut någon på felaktiga grunder på detta sätt, för att få fler "klick" på sin sida, är vidrigt. Tyvärr harmonierar det med vad denna publikation i övrigt står för. 


Nästa blogg handlar om när jag var bäst i världen!

Var hård mot de hårda /Kim

En vinnare?

Publicerat den Comments kommentarer (5)

God fortsättning! (En av mina favorithälsningar. Upplyftande, och klart mer positiv än exempelvis "gott slut"...) Hoppas er jul varit trevlig, och innehållit åtminstone lite ledighet. För egen del är jag mest nöjd med att vi nu har vänt den mörka nedräkningen till den ljusa. Mot midsommar med stormsteg!


Jag tror att jag kan vinna lopp med Anna imorgon på V75, på Halmstad. Hon har springspår (vilket jag trivs med), är rapp iväg ur startblocken och känns, även om hon gjort flera bra lopp bakifrån, som att hon är klart bäst i spets. Faktiskt obesegrad där. 



Anna har dessutom fått två välbehövliga lopp i kroppen, och jag ska försöka få med vagnen på bilden, min Spyder 360, vilken hon liksom jag trivs ypperligt i. Så håll tummarna!


Det är vanskligt att dela ut tips, har jag märkt. Många får beröm för att de blidkar spelarkåren på detta sätt, medans jag själv dock mest märkt av risandet från densamma. Jag är tydligen för optimistisk i mitt tänk (!) och därför ej att lita på, så ni får väl ta med detta i beräkningarna denna gång. 

Det är också huvudanledningen att jag numera har som princip att inte uttala mig om vad jag tror om chanserna, eller vad jag kommer ha för taktik. Jag tycker mig mest få motta spe för att hästen inte vann som utlovat, eller att jag tänkte om bakom startbilen av olika orsaker, och ej körde enligt den ursprungliga planen. Detta är tydligen svårt att förstå (troligtvis på grund av begränsat/annorstädes upptaget intellekt). Jag tycker det är mer förvånande att man, om man ska spela en slant på en häst, tydligen har rätt att få veta vilken taktik kusken kommer begagna sig av.


Vad hände med "gamblingen"?

Det förekommer även samtal eller sms där man närmast beordrar hur ett lopp ska köras, så att "lirarna" ska kunna diktera villkoren. Vilket de väl i och för sig redan gör? Barfotainfo, skoförbud, jänkarvagn. "Vad tror du om dina chanser", "Tar du spets", Xpress-trav, lördagkvällar, söndagmorgnar. 


"Det är vi som betalar din/er lön", brukar då skanderas. Ett trött argument.

Ursprungligen, vid tävlandet till kyrkan på söndagarna, var det hästar och kuskar som tävlade mot varandra. Det var inte ett antal spelare som stod vid vägkanten och hetsade bönderna att gasa. Det kom senare, i takt med att sporten utvecklades, och fler fick upp ögonen för hur underbart kittlande den är. Så jag kommer alltid att ha svårt för de personer som tycker sig vara större än sporten. Oavsett om de är spelare eller aktiva.


Så vi får väl se imorgon, om det blir spets eller omtänk. Eller om Anna vaknat på rätt sida. Eller om det räcker till seger.


Men en sak vet jag; det är alltid helt underbart att skritta ut på banan bakom henne. Hon får en att känna sig som en vinnare.



Var hård mot de hårda 

/Kim


Rss_feed